Men tjenamors!

Jag har faktiskt glidit in här då och då och börjat skriva på ett inlägg, men efter några rader känt att "näe, varför ska jag skriva detta. Vem bryr sig. Onödigt inlägg osv..."...

 

...och det är just det. Jag vet inte vad jag ska skriva om längre. Förut hade jag alltid något på hjärtat att dela med mig av. Nu känns det bara onödigt att berätta saker. Mina närmsta vet ju redan det mesta.

 

Men jag ska göra ett försök att dra ihop ett inlägg nu. Jag vet ju inte vilka som kikar in här, men ni är ett antal trofasta följare.

 

Sommaren har i princip börjat sina ut. Sämsta sommarvädret på många år, men jag har försökt fånga soldagarna när de väl infunnit sig. Har haft min första betalda semester någonsin. Det var helt underbart. Jag planerade inte någonting alls inför min semester. Jag ville ta den som den kommer och slappna av. Det slutade med att jag var hemma i Umeå alla fyra veckor. Så himla skönt faktiskt. Mamma hälsade på en av veckorna. Det var toppen med lite egentid med mamsen. Sista semesterveckan hämtade Anton och jag hem lilla Slipsen. Så nu är vi fyra i familjen. Två människor, två katter. Fantastisk kombo.

 

I övrigt har det inte hänt så mycket i sommar, jag är åter på jobbet sedan några veckor tillbaka. Eller jo, vi har blivit med bil. Efter 7 år med körkort har vi äntligen skaffat vår första bil.

 

Senaste veckan har varit jobbig. Två akuta besök hos ögonkliniken på grund av ett extremt smärtande öga. Fick diagnosen akut Irit, regnbågshinneinflammation. Har också varit hos Protetiken, och snart är det äntligen (med blandade känslor) dags att börja processen med att fixa mina nya tänder. Nu väntar jag bara på att protesen ska bli klar innan de kan dra ut mina fyra framtänder.

 

Sällan, men ibland så får jag känslan av att jag inte orkar med allt som jag är tvungen att orka med. Då får jag ångest över att jag inte varit i Kiruna på länge, över att jag träffar mina vänner så sällan, att jag periodvis känner mig väldigt hängig och inte riktigt orkar hålla fokus på varken jobb eller fritid. Ångest över att jag till och från spenderar mer energi åt att grubbla över tandhistorien, än att ta tillvara på alla annat som är viktigt i mitt liv. Igår bröt jag ihop. Jag gråter sällan, men det var befriande att få gråta ut lite frustration. Efter ett par tårar så kändes livet genast bättre igen. Jag vill bara ha lite lugn och ro i själen.

 

Tack som fan alla ni som stöttar mig i det här. Det betyder massor. Ensam är fan inte stark, om än jag är ganska dålig på att be om hjälp och bra på att utstråla att "jag fixar detta själv". Ni får mig att förstå att detta är tillfälligt, och att det kommer bli bra. Jag behöver er mer än ni trot. Tack.